Skrymt
Random thoughts in the Black

Nov
05

It never fails. Not really.

People. Supposedly we all need them. Togetherness. It’s a human thing. I say no. Whenever I connect with people it always ends the same way. I care too much, expect to much. A form of loyalty. Maybe my standards are too high.

Resently I desided to celebrate my birhtday. For the first time ever. I’ll be 26. It was time. And I do have alot of people I really like, even being picky I got about 25 people. People I admire and feel I have a real connection with. People I would defend against slander and against physical foes. People I’d sacrifice alot for.

I gave them a month and a half in advance, so they could rescheduale anything that might be in the way. 9 Said no. 3 said yes. 1 said maybe. The rest of them – didn’t even answer. Those who said no, maybe half of them had good reasons. It just makes me sad. Choosing to celebrate my birthday became a proof of how much I can’t count on these people I call my friends. I mean, 1 month and a half? Seriously.

To add to this loss of hope, lets turn to the local people. Friends, one might call them, if one took a leap. Not only don’t they talk anymore, they also don’t want to do any of the fun things. Makes me mad. Why the HELL should I bother with anything for them, when they wont show? Okay, so I am a bit obsessive when it comes to loyality between friends. Maybe I really shouldn’t care. Maybe I should just shut down and isolate myself. People will worry, but fuck ’em, they dont have to live my life. I hurts to much to care, so I’ll just feel nothing at all.

I’ll go back to my illusions and dreams of the true light of humanity. Depicted beautifully in Stargate, True Blood and Heroes. The truth is – everyone is evil. Everyone hoover in the gray zone. And none of us has the strenth of spirit to remain true to the light for a lifetime. Humanity is fucked.

Advertisements
Oct
29

Kroppen skälver lätt. Bortom min direkta kontroll. Det är Powerking. Den funkar som en radiokanal på hög volym. Allt det andra finns där, men jag hör det inte längre.

Jag är lättretlig. Mer än annars. Måste kämpa för att inte vända mig om mot Uffe och Monika och säga åt dem att hålla käften. Särskilt Uffes röst skär rakt igenom mina nogsamt uppsatta väggar. Men jag lyckas hålla tyst, tygla vreden och få den att rinna bort. Fysiskt ser jag friskare ut än på länge. Inte så förvånande. Prologs förtjänst. Min fysiska hälsa har länge varit kopplad till mitt känsloliv. Mest utseende, energinivå och så, men det räknas.

Det känns som om jag är död. Eller håller på att dö. Jag vill andas ut all tyngd och kvävkänslor men det går inte. Det finns ingen kraft till det, ingen fysisk anledning. Andningen går stadigt regelbunden, hjärtat slår lugnt. Det är som om all livskraft är borta, som om jag inte andas alls. En maskin som arbetar utan luft eller tanke. Tankarna är långt borta, i min ljudbok. Bland odöda i 2002 års Stockholm med omnejd.

Efter lunch är jag nära att falla för trycket. Gamla minnesbilder flimrar ovälkomna och ohejdbara förbi för min inre blick. En liten plastdrake står framför mig på bordet. En plötslig impuls att slunga den i golvet och flina hysteriskt kommer över mig. Men jag hindrar mig. ”Galenskap” andas en tyst röst i bakhuvudet. Jag söker efter en anledning. Till nåt. Vad som helst. Så hittar jag den. En drake. En drake. Trots all vetenskap, trots all plast och logisk modernitet står där en drake framför mig. Ett mytologiskt väsen ur de mörka djupen. I över tusen år har den figurerat. Och trots allt lever den. Mytologin är odödlig. Som själen. Jag upprepar orden i huvudet flera gånger. ”Mytologin är odödlig. Som själen.” En slags frid infinner sig. Minnesbilderna försvinner och en trött sinnesfrid sprider sig. ”Mytologin är odödlig. Och jag är en del av den.” Min tillflyktsort. Min fästning. Ingen kan nå mig när jag seglar genom luften under skimrande, blodröda drakvingar. En lättnad.

Prolog var förvirring i början. Lördag kväll föll saker på plats. Efter en workshop darrade jag i hela kroppen av återhållen spänning. Överallt fanns människor som delade min entusiasm. Visst fanns det skiljda och tidvis hetsiga åsikter men aldrig antydan om riktig, otämjbar ilska. Kaggens träbänkar och tunga ljuslyktor i halvdunklet blev en stilla tillflyktsort närhelst jag ville ha en lugn stund. Theo Axner, Karl Ytterberg, SCA, Niklas Nilsson, PA, Daniel Armyr, Trollet, faunen med silvermanen, Anders Palm. Kalle Ring.  Krigshjärta, Ödesväv, Tuonelas Port, Frizon, Den sjunde draken, Blackbox, Efterskalv, Kunskapens pris. Sprudlande eufori och utvecklandet av osynliga själavingar. Prolog. Lajv. Livet i sin renaste form. Essensen. Självklart kommer jag vara död i några dagar. Jag borde vetat. Men jag ångrar ingenting. Aldrig.

Oct
23

Friendship is to remember the scent of you skin. To be happy when you’re happy, sad when you’re sad. Friendship is when you would freely offer every one of you possessions and every ounce of your effort, just for me – but when the only thing I want is the sound of your voice, no matter what you speak of. When the only thing is want is to see you smile. Starvation and cold cannot touch me, when you do.

What are the boundaries of love? When do we cross over? Or is love and friendship one and the same? Is friendship deeper? Unbreakable in a way love can never be? Are all my impressions of friendship really that of love? Without end or bonds? Perhaps friendship was never enough for me, so it spilled over into love.

As deep as we hate, so must we love.